En bok om hur böcker blir till och om litteraturens förmåga att göra livet lite större.
Svante Weyler har varit förläggare för några av Sveriges mest lästa och älskade författarskap, liksom för Nobelprisbelönade författare som Imre Kertész. Efter att hårdnackat ha undvikit att blicka tillbaka började han en dag återvända till böckerna som format honom från ungdomen och framåt. I en sorts memoar från sidan möter vi utöver förläggaren själv bland annat författare som PO Enquist, Hilary Mantel, Torgny Lindgren, Agneta Pleijel, Imre Kertész, Marlene van Niekerk, Lennart Hagerfors, Marilynne Robinson och deras historier.
Ur Böckernas inledning:
”Jag har i hela mitt liv undvikit att se mig om. Undvikit klassträffar, med något enstaka undantag undvikit att återvända till platser, undvikit att se om filmer, och aldrig frivilligt läst om böcker. Jag har alltid varit mest intresserad av det som ännu inte finns.
Så händer saker med en, man blir äldre. Det gamla börjar sända ut ett slags förföriska signaler: vi väntar in dig, gamle man. En dag hade pulsen sjunkit tillräckligt för att jag skulle våga och vilja lyssna till signalerna.
Jag började läsa om.
Jag har ingen talang för att skapa, ingen talang för att tro, länge, länge saknade jag till och med talang för att ens känna igen vemodet när det kom krypande som en morgondimma vid fel årstid. Jag har älskat rationalitet, upplysning, ljus, lycka. Och ja, sanning.
Jag har alltid använt böcker för att förstå världen, oftare skönlitteratur än sakprosa. Sakprosan kan förklara delar av världen, detaljer, skeenden. I bästa fall hjälper den en att lösa problem.
Skönlitteraturen ägnar sig, när den är som bäst och viktigast, åt meningen med världen. Det är den knepigaste frågan, den kan man vara upptagen av ett helt liv. Jag har inte varit det hela tiden, förstås, men nästan, och mer och mer för varje år och dag.”
