Vad jag lärt mig av kampen på det sexuella våldets frontlinje
I ett land där våldtäkter använts som vapen i decennielånga konflikter har fredspristagaren Denis Mukwege och hans sjukhus varit räddningen för tusentals kvinnor. I överlevarnas många enskilda öden har han sett exempel på den oerhörda styrka kvinnorna bär på. Nu berättar han sin egen och kvinnornas historia.
De mentala såren läker aldrig fullt ut. Men genom sina många möten med våldtagna kvinnor har Denis Mukwege kommit att lära sig att många av de som drabbats av det värsta tänkbara kan gå vidare och leva goda liv med rätt behandling och medmänskligt stöd.
I sin bok väver Denis Mukwege samman sin egen livshistoria med Kongos. Här berättar han hur han redan som barn valde läkaryrket efter att ha följt sin far pastorn till avlägsna byar där kvinnor levde långt ifrån den mest grundläggande mödravård. Han berättar hur hans land kom att plågas av det koloniala arvet och av diktaturen som snabbt växte fram i det frigjorda Kongo, av gamla stammotsättningar och nya exploateringar. Denis Mukwege försöker också förstå hur det sexuella våldet kan vara så förbisett när man talar om krig och konflikter, trots att det är ett av de grymmaste vapnen på många platser i världen. För Denis Mukwege är det uppenbart hur mycket arbete som kvarstår för makthavare ska förstå detta, erkänna offren och politiskt verka för att kompensera de utsatta. Ett viktigt steg mot att uppnå detta är att bryta alla tabun kring att prata om sexuellt våld. Denis Mukwege visar med sin bok hur mycket vi kan åstadkomma genom att stötta kvinnor som vågar träda fram och berätta om sina upplevelser.
Denis Mukweges bok är inte minst en stark appell till alla läsare i västvärlden – inse era egna staters indirekta inblandning i det sexuella våld som skördar så många offer i Kongo-Kinshasa. Säg nej – både till våldet som drabbar Afrikas kvinnor och alla andra former av sexuella övergrepp som begås runtom i världen.
Bokens starka förord är skrivet av Magda Gad:
”den krigskorrespondent som jag är idag blev jag inte förrän jag kom till Kongo och träffade doktor Denis Mukwege”
